Detta ämne är något som, tyvärr, blir mer och mer vanligt. Psykisk ohälsa kan te sig på väldigt många olika sätt och påverka "oss" med olika känslor och beteenden.

Jag vill inte påstå att jag har någon faktagrund att stå på när det gäller detta, men jag tycker det är så otroligt viktigt att jobba mot att släppa denna tunga tabu om just detta ämne. På grund utav att det påverkar oss så pass mycket att man i många fall knappt orkar resa sig ur sängen.

Att hitta någon orsak till att psykisk ohälsa är så växande är nog ett ämne för sig. För det finns enormt många olika faktorer till att det uppstår. Men bara genom att prata om det och att se det som något mänskligt så kan man komma långt med att släppa denna skam över att uppmärksamma detta.
Jag har under många år mått väldigt dåligt och har väl aldrig riktigt hittat någon lösning på mitt mående. Förens idag, tror jag iallafall. Jag får iallafall för mig att jag har kommit en bra bit på vägen. Och för mig har det varit att acceptera mitt mående och utgå från vart jag står just nu/då.

Att komma till den insikten att man kan stanna upp sin vardag, tänka efter och inse att den känsla och det måendet man har inte är sunt, så har man en stor fördel att kunna ta sig vidare och jobba med sin psykiska ohälsa. För mig har det varit A och O att kunna ta mig vidare, just för att undvika att jag ska stå och trampa på samma ställe månad in och månad ut.

Som sagt vill jag inte att detta ska vara någon form av uppenbarelse till vad psykisk ohälsa är, för det vet nog var och varannan redan vad det är. Jag vill bara dela med mig av mina egna erfarenheter och förhoppningsvis kunna hjälpa någon annan att kunna växa och jobba med sig själv.
För något som berör mig är att se och höra att folk i min närhet och andra "okända" inte må bra. Eftersom jag själv har erfarenhet av hur jobbigt det kan vara att inte må bra. Oavsett hur dåliga val och beslut man har tagit så tycker jag att man ska ha en chans att komma vidare och utvecklas ifrån var man står idag. Allt sitter i att Du vill förändra ditt liv. Ingen kan komma och säga till dig att du idag ska sluta må dåligt och "rycka upp dig". Det funkar inte riktigt så. Det tar tid att ändra sitt mående och det går inte under en natt.

För mig har den största förändringen skett genom att jag började gå på KBT (kognitiv beteendeterapi). Vilket i korta drag utgår ifrån att man får chansen att lära känna sig själv och veta vad som påverkar en negativt kontra positivt. Just den KBT jag går på har även inkluderat mindfulness. Något som även det har hälpt mig otroligt mycket. Och bara som ett sånt enkelt medel att lära sig andas, "rätt", har hjälpt mig mer än en gång. Och det är bara små enkla saker som med tiden gör sån otrolig skillnad. Jag kunde aldrig tro att jag skulle stå där jag är idag och att KBT skulle hjälpa mig så pass mycket som den faktiskt har gjort. Jag kan väl tillägga att jag har under årens gång ätit antidepressiva tabletter för att höja min sinnesstämning (och viktigt att förtydliga, det är otroligt bra att det finns och i många fall så är det ett viktigt medel för att ta sig ur sin psykiska ohälsa). Men jag har aldrig känt att jag utvecklats och tagit mig så långt i min egna inre process som när jag fick börja med KBT.

Det jag tror kan vara viktigt är att man får ha någon, vem som helst, men bara någon som lyssnar på dina känslor och funderingar när du inte mår bra. Bara lyssnar och tar till sig det man säger. För att hålla inne sina jobbiga, och i många fall, väldigt allvarliga tankar, så är det SÅ viktigt att man kan prata om det. Bara genom att lyfta sina tankar med någon annan kan lugna en och stilla de värsta tankarna. Iallafall om jag ska se ifrån mig själv och mina erfarenheter. Därför så vill jag men hela mitt hjärta önska att ni som inte mår bra och inte känner något hopp överhuvudtaget, kan stanna upp, andas, och tro på att ingenting är förevigt. Livet förändras och så även ditt mående. Ta ditt mående på allvar och prata. Har man ingen närstående att prata med så finns det många andra ställen att vända sig till. Bland annat psykologer och KBT-terapeuter (som jag personligen vill rekomendera), men även vårdcentraler och ungdomsmottagningar. 

Jag hoppas bara på att vi kan spräcka denna bubbla och förstå allvaret i att ta våran hälsa på allvar, för vem tackar oss när vi har gått in i väggen eller låter det gå så långt att man inte kan se någon ljusning med livet och väljer den sista tänkbara utvägen. INGEN! Absolut ingen.